Mormorn skrattar hest och lägger sin fria arm omkring hennes barnbarn Juli.

"Nej kära barn, det finns inget som är en Ahu Oyi. Du menar Ahu Oyi - frosthästen."

Juli stirrade förskräckt upp på hennes mormor och flickans mun var vidöppen. Bakom dom kunde man höra hur brasan sprakade och kastade eldflisor omkring sig. Det var alldeles tyst i den lilla stugan.

 

"Det finns en legend som säger att snön inte faller av sig själv. Att sjön och alla de små bäckarna inte fryser på grund av naturen. Att grödorna och växterna får hjälp att fälla sina blad och söka sig ner under marken."

Julis panna rynkar sig häftigt medans hon med ett förvånat uttryck stirrar på den äldre damen.

Innan den lilla flickan hinner yttra sig, fortsätter mormorn;

 

"Legenden säger att det är en speciell kreatur som vandrar runt i skogarna. Att det är den som ser till att vi får snö varje år. Dess blick är isande och känslolös när den stirrar på dig. Du blir alldeles kall och du känner dig tom. Dess kropp är liten och nätt, påminner mycket om en häst i dess form. Hårremen är täckt av en vacker blå nyans med brytningar av vitt, likt en zebras ränder. En speciell makering finns på högra sidan av bogen, den står för "Ahu Oyi". Manen är spräcklig med toner av vitt och blått och huvudet prydds av tre horn."

Mormorn tar ett djupt andetag och harklar sig.

Värmen slår mot deras ryggar och hon förmår sig själv att ta av filten. 

 

"Nästan ingen får någonsin möta frosthingsten, då den är skygg och undviker all mänsklig kontakt."

Flickan skrattar ljudligt och tar ett stadigt tag om den ljusblåa tekoppen.

"Men mormor, hur kan du då veta att hela den här legendsaken är sann då?"

Mormorn vänder ansiktet mot sitt barnbarn och säger;