Som ni kanske vet, är min häst Snowkiss endast 4 år och är fortfarande väldigt grön i ridning. Mina planer för henne är att senare kunna utbilda henne till en fälttävlans häst och terräng är en stor del av den grenen. Så idag hörde jag med Andy i Firgrove om det var okej att jag körde en litet pass med henne i inhägnaden där fåren går. Såklart gick det bra och vi gav oss iväg mot Firgroves fina trakter.
Varför jag valde att träna ett pass med Snowkiss i inhägnat område, är att jag inte vet hur hon kan reagera. Jag har inte hunnit testa henne i terrängen ännu och både omgivningen och hindrerna kan verka skrämmande, fast hon är en relativt modig unghäst. Plus jag ville starta med de låga, lätta hindrerna för att vänja henne.
Det första Wera reagerade på var fåren som befann sig i området. Redan då kände jag hur hon blev stirrig, spände sig och vägrade röra sig en millimeter. Det bästa var att vänta ut henne och låta hon vänja sig med dom ulliga läskiga små filurerna. När sedan ett får kom emot oss, väntade jag mig att hon skulle bli rädd och skena iväg. Att helt enkelt hennes vildhästs instinker skulle ta över. Men oj så fel jag hade! Istället nosade dom nyfiket på varandra och efter en stund kände hon sig så pass säker på fåren, att vi kunde börja vårt planerade ridpass.
Jag värmde upp i skritt, sen arbetstrav och till slut arbetsgalopp. Jag gjorde lite volter i båda varven för att mjuka upp henne yttligare innan vi satte igång med träningen.
Snowkiss är en stark häst, det kanske man inte tror men hon har en vana att dra ner huvudet när hon galopperar, ta bettet och ta över kontrollen. Något som gör att jag får väldigt ont i händerna att jämnt hålla emot och försöka få tillbaka kontrollen. Det har hänt att hon har gjort sönder mina ridhandskar för att tyglarna dragits mot dom, när vi haft vår lilla "dragkamp"...
Höbalar kändes som ett självklart alternativ då dom är låga, inte är skadliga om hon skulle slå i fram eller bakbenen och ser inte läskiga ut. Så vi styrde mot första höhindret och hon tog ett galant språng, lyfte bakbenen och seglade över det. Jag var glad över att hon ännu inte fått de här jobbiga beteendet när hon drar ner huvudet efter varje språng.
Vi fortsatte, hinder efter hinder. Det fortsatte i samma glada mönster!
Men efter de två sista hindrerna, blev hon spänd, het och studsig. Då kände jag att det var dags att avbryta och bege oss hemåt. Jag är väldigt nöjd över terrängpasset med Wera, då hon inte krånglade allt för mycket.
Idag slapp jag den jobbiga värken i händerna som jag brukar få;)
_______________________________________________________________
Jag försöker skriver mina ridpassinlägg mer realistiskt, mer som en berättelse och då kan dom bli lite längre. Hoppas ni gillar mitt nya sätt att skriva och att ni inte har nått emot lite längre ridpassinlägg :)
